Debatt ”Vibrationsskadorna vi återkommande ställs inför är helt onödiga och har uppkommit på grund av felaktig och ibland olaglig hantering av verktyg. Vi vill vädja till alla som kan påverka att ta problemet på allra största allvar.” Det skriver sex forskare i arbets- och miljömedicin.

Det kommer årligen ett hundratal personer till Arbets- och miljömedicin Syd i Lund (AMM Syd) med nerv- och kärlskador i händerna, till följd av arbete med handhållna vibrerande maskiner. De är i genomsnitt 45 år gamla, men vi ser både de som bara arbetat några år och de som snart ska gå i pension. Många har betydande problem, med nedsatt känsel, fumlighet och smärta (särskilt om de utsätts för kyla).

”Det känns som att händerna är täckta av gladpack.”
”Mitt barnbarn vill inte att jag lyfter henne, för händerna är kalla och jag vet inte hur hårt jag ska hålla”.
”Jag har fått sluta spela gitarr”.
”Jag kan inte fiska längre”.

Att träffa dessa patienter och inte ha någon behandling att erbjuda utöver det självklara beskedet: ”Jag råder dig att byta arbetsuppgifter (eller yrke) för att du inte ska försämras ytterligare”, är ofta smärtsam information. Detta är skador som är helt onödiga, de har uppkommit på grund av felaktig och ibland olaglig hantering av verktyg. Skadorna är att betrakta som kroniska, många får leva med dem resten av livet.

När vi frågar våra patienter om det finns någon riskbedömning på arbetsplatsen är svaret så gott som alltid: ”Nej, inte vad jag vet.”

Ofta är den inte gjord alls, ibland finns den men är undermålig och ibland är den korrekt men inte kommunicerad till arbetstagarna trots att lagen tydligt föreskriver att så ska ske.

Vi har en hyfsat lagstiftning baserad på ett EU-direktiv, men lagen följs inte.

Vi vill vädja till alla som kan påverka situationen att ta problemet på allra största allvar. Det gäller alla som arbetar med vibrerande verktyg, alla som anställer eller arbetsleder, alla som tillverkar, säljer, hyr ut, hyr in eller köper in vibrerande maskiner. Det gäller också företagshälsovården, fackförbunden och arbetsmiljöverket.

Vi har en hyfsat lagstiftning baserad på ett EU-direktiv, men lagen följs inte. Man tar inte reda på hur mycket vibrationer de anställda utsätts för, och man informerar inte de anställda om detta och om hur det förhåller sig till gränsvärdet och insatsvärdet. Man ordnar inte med regelbunden medicinsk kontroll och man utbildar inte de anställda om hur möjliga skador yttrar sig. Man har ingen åtgärdsplan för att sänka vibrationerna till en säker nivå. Det finns ofta maskiner som vibrerar mindre men de köps inte.

Problemet finns på många ställen på svensk arbetsmarknad. I industrin, i mark- och parkförvaltning, i skogsbruk, i tandvård och i byggsektorn. Vi på AMM Syd har nyligen avslutat en kartläggning av riskerna bland snickare och målare.

Vi fann att en tredjedel av snickarna uppvisade tecken till nervskada, vilket var betydligt fler än målarna. Insatsvärdet (det värde då lagen kräver insatser) överskrids i många av snickarnas arbetsuppgifter, ibland överskrids även gränsvärdet. De allra flesta, 74  procent, anser att det finns en hög skaderisk i deras arbete. Men hela 40 procent av de deltagande snickarna får aldrig eller sällan den information de behöver om vibrationer. Även målare kan vara utsatta för exponering över insatsvärdet.

Dessa resultat är baserade på egenrapporterad tid, något som också ligger till grund för de vetenskapliga rapporter som lagstiftningen bygger på. I undersökningen testade vi att mäta tiden då de vibrerande verktygen är igång och fann att för verktyg som används kortvarigt men återkommande (såsom en spikpistol) överskattar man den sanna exponeringen. Om man beräknar exponeringen baserat på uppmätt tid var det få av snickarna som hade en exponering över insatsvärdet. Trots detta hade de skador.

De nya system för exponeringsövervakning som vi hoppas är på väg kommer därför att ställa krav på att insats och gränsvärdena ses över. Det gäller också problemet med slående maskiner som är mycket skadligare än de roterande, vilket lagen helt bortser ifrån idag.

• Bäst vore ett totalförbud av kraftigt vibrerande maskiner för att tvinga fram den tekniska utvecklingen och efterfrågan av bra maskiner.
• Näst bäst är att användarna och de som organiserar arbetet får ordentlig utbildning, kanske ett körkort?
• Välj rätt maskin, håll inte i delar som inte är avvibrerade, undvik kalla maskiner. Det är inte bättre att i stället använda en maskin som vibrerar mindre men som samtidigt är mycket tyngre eller arbetar mycket långsammare.
• Håll inte för hårt och välj en maskin som medger en god arbetsställning. Tänk på att även mothållet (tex skiftnyckeln) kan vibrera.

Det är mycket att tänka på. Vi rekommenderar att man tar hjälp av sin företagshälsovård för att jobba med de här frågorna.

Vi ser att många har börjat uppmärksamma problemet och vi hoppas att vi snart ser en nedgång i antalet patienter på vår klinik. Alla vet att detta är farligt och vibrationsskador borde höra det förra århundradet till.