profilen Volvomontören Ronny Röhr tävlade i tio år i svenska dartlandslaget. I höst börjar han träna för att på nytt försöka säkra en plats. Här berättar han om …

Att bli uttagen till landslaget

”Jag hade väntat på samtalet i ett par år och det var glädjande när de ringde. Det är bara fyra platser och det är sällan som spelarna byts ut. På den tiden tränade jag fyra, fem timmar om dagen. Oftast efter arbetstid. Så det tar sin tid, du får avsätta nästan all fritid. Och träningen som du gör ensam är monoton och trist. Men ju oftare du kan göra exakt samma rörelse, desto mer pricksäker blir du.

En dartspelare låser axeln och släpper bara underarmen och handleden när han kastar, en mjuk rörelse. ”

Att kunna koncentrera sig

”Du måste vara väldigt fokuserad i startögonblicket. ”Gör inte bort dig, minimera skadan”, kunde jag tänka på tävling. Men du ska inte tänka så mycket, bara göra – det ska sitta i ryggraden. Koncentrationen är vad du tränar mest, att få bort tankarna ur huvudet.
Jag tror de flesta toppidrottare säger samma sak. När jag tränade hemma brukade jag slå på tv:n eller sätta på en actionfilm. På tävling måste du kunna befinna dig i en stökig miljö utan att bry dig om det som händer runt omkring.”

Pilkasten han minns

”Vissa kommer ihåg varenda pil de har satt i tavlan. Jag kommer bara ihåg några enstaka kast. På en final i Dalarna gick jag ut på tre rödbullar och då skrek någon ”Så där gör man inte!” När du leder en tävling går du traditionellt inte på mitten av tavlan för att vinna. För rödbullen är väldigt liten jämfört med trippelringen.

Samtidigt som jag vann ringde någon från en tävling i Göteborg och berättade att exakt samma sak precis hade hänt där.”

Berättat för Rasmus Lygner