KRÖNIKA Att fylla 50 – i vår tid är det lika gammalt som Bockstensmannen, skriver Carl-Einar Häckner.
Varför ska man fira födelsedagar? Jag har nu försökt komma runt mig själv i ett år för att tycka det är skoj. Det är själva konfrontationen med mig själv, om man är tillräckligt lyckad så att det är okej att fira så där stort som det är på film.
Det är en stor dag förstår jag på mina vänner och min familj. Ska vi vara hemma hos mig måste jag städa. Vilket helvete att städa min lägenhet. Går inte. Bestämmer mig för middag. På restaurang. Hur många ska vi vara då?
Gallringen bland mina vänner.
Efter vilka kriterier ska jag välja vilka vänner som får komma?
Alltid någon som kan bli ledsen.
I filmen är det bra. Vi spelar gitarr, är utomhus, vi är på väg till Oregon. Vagnarna blir en naturligt vacker festplats. Vi dansar. Trumpeten blåser, vi hoppar säck och har fiskdamm och en stor tårta med femtio ljus. Jag är kär hela tiden, mitt i glädjen utan slut.
I verkligheten undrar jag om jag är den jag vill vara? Vad gör jag om tio år?
Kan ni känna igen er? Inte i min film! Men i tvekan om vem du är. Själv har jag funnits så länge att jag borde veta vart det bär hän. Veta vem jag är. Det är för mycket död och sorg som händer i livet för att jag ska vara säker. Jag var säker när jag var tjugotre.
Jag vill inte ge upp vem som bestämmer. Jag tänker ge livet en kamp. Sen ska jag själv välja. Åldern pressar mig att tänka på detta. Vad gör jag om tio år. Om tjugo år.
När går jag i pension?
Det är vansinne.
I den åldersfixerade tid vi lever i är femtio år lika gammalt som Bockstensmannen.
I min film är jag som en glad kringresande artist från tundran, med läderstövlar, som står i vit pösig skjorta och stampar takten till dragspelsmusiken, dricker vin i tennbägare och skriker ”Nastradovia …” rätt ut i luften. Innan jag blir nerdragen i det knähöga gräset i en lång kyss. Omfamnad av månen, som i klarhet lyser upp min dag och mitt liv. Bland vänner som lugnt småpratande vilar in kvällsnatten mätta och glada.
Jag tänker inte sticka denna gången. Jag är kvar. Jag tänker ta emot åldern. Jag tänker göra det kosackklädd.
Med dom närmsta.
Till trumpet.
