Krönika Mahmoud från Marocko och Håkan från Vällingby. Tillsammans räddar de liv, skriver journalisten och författaren Alexandra Pascalidou.
Mikael är den femtioelfte på Facebook att hävda att han vågar säga det ingen annan får och vågar i det här landet. Fast flera samstämmigt säger samma sak. Mikael törs nämligen sympatisera med terroristen i tyska Hanau: ”En masskjutning i Tyskland … detta är bara början folk är så trötta på den vårdslösa massinvandringen”, skriver Mikael. Eva som fått fotmassage i Thailand skriver också att hon fått nog av ”invällarna” och att det snart kommer ske i Sverige. En annan uppmanar: ”Var är det svenska ursinnet? Gör på samma sätt.”
Och så där fortsätter de genom att peka ut invandrare, judar, flyktingar, muslimer som bördor och belastningar samtidigt som de ömmar för en terrorist som mördade nio människor.
Tysklands justitieminister kallar högerextremismen för det största hotet mot demokratin. Lika hotfulla är de folkförklädda hatarméerna på sociala medier som reflexmässigt friar den ”stackars” gärningsmannen och skuldbelägger offren.
För allt är ju deras eget fel. Tänk tanken att de skulle ha skrivit detsamma om terrorattacken på Drottninggatan.
Psykiskt sjuk och ensam vettvilling, säger kommentatorer i ett försök att avskilja terroristen från mängden och majoriteten. Han som är en av oss är ju inte riktigt en av oss. Det här är ju inte vår kultur. Hade terroristen däremot haft andra signalement hade vi dock återigen fått höra idel svepande slutsatser, teser och teorier baserade på blodsband. Som om vissa föds med brottslighet i blodet och våld i sinnet.
Att individualisera de egnas brott och kollektivisera de andras har människosläktet sannolikt gjort sedan stenåldern. Problemet är att vi nått informationsåldern.
Rasism och sexism har blivit så normaliserat att allt färre orkar och vågar ifrågasätta fientliga flöden. Det verbala våldet som ofta är en uppvigling till fysiskt våld används som ammunition mot människor som vågar bjuda på minsta möjliga motstånd mot detta människofientliga mörker. Denna tidnings chefredaktör är en av många som har drabbats. Lyckligtvis står hon pall.
Vi behöver påminna oss om att de som hörs mest i sociala medier inte är flest. Även om de försöker framstå som folkets röst, samtidens samvete och världens varningsklockor. Men deras klockor är ur led. De tickar bakåt i tiden. Deras kompasser pekar mot platser där ingenting kan växa.
Vi som fortfarande tror på demokratin och människovärdet måste bjuda på motbilder. Det slår mig när jag sitter hos min pappa på sjukhuset. Han som städat och bott i Rinkeby nästan hela livet känner sig så hemma och så omhuldad av Lola från Brasilien, Mahmoud från Marocko, Fatima från Husby, Håkan från Vällingby. Från undersköterskor till överläkare, som tillsammans, trots tuffa villkor, kämpar för att rädda liv, oavsett hud- och hårfärg, härkomst och inkomst.
