Lagom till sommarsemestern verkar en regeringskris segla upp. Kommer Miljöpartiet att lämna regeringssamarbetet på grund av flyktingpolitiken? Nu behöver det inte gå så illa. Men frågan om migrationen är onekligen svårlöst och har många dimensioner. Jag måste erkänna att jag inte riktigt begriper Socialdemokraternas agerande just nu.
I januariöverenskommelsen beslutade regeringsmajoriteten om att en parlamentarisk kommitté skulle utreda den framtida migrationspolitiken. Undantagslagarna från 2015 ska ersättas med en ”långsiktigt hållbar, human och rättssäker” migrationspolitik som det står i utredningsdirektiven. Få bestrider värdet av att beslutsfattarna analyserar och formulerar en ny migrationspolitik men det politiska spel som nu pågår är både obegripligt och ovärdigt.
Varför i all sin dar traktar Socialdemokraterna efter att göra upp med Moderaterna som för länge sedan lämnat den anständighetens gräns som hela januariöverenskommelsen syftar till att upprätthålla i svensk politik?
Det som för moderatledaren Ulf Kristersson var otänkbart för bara två år sedan är nu fullt rimligt – att värna gränsen gentemot Sverigedemokraterna är nu bara ”trams” enligt Moderatledaren. Därmed borde han ha diskvalificerat sig för att ens bli tillfrågad om att ingå i en bred politisk uppgörelse om migrationspolitiken. Därmed borde också ett eventuellt samarbete med de forna allianskollegorna Centern och Liberalerna vara omöjligt för lång tid framöver.
Vi har dessutom sett hur Kristdemokraterna övergett varje uns av kristen etik för att i stället sjunga högerpopulismens lovsång tillsammans med Jimmie Åkesson. Både den politiska retoriken och de politiska förslagen vittnar om att Lewi Pethrus gamla socialkonservativa parti gjort en rejäl högersväng in i ett nationalkonservativt träsk. Det är tragiskt och det brunblåa blocket i Sveriges riksdag som många av oss varnat för är tyvärr ett faktum. Något som för övrigt försvarsminister Peter Hultqvist i en välformulerad krönika i Dala-Demokraten också nyligen noterade.
Just utifrån denna analys är det obegripligt att Socialdemokraterna nu hellre vill nå en uppgörelse med Moderaterna än att utveckla en human och hållbar migrationspolitik inom Januaripakten.
Trots att antalet asylsökanden minskat rejält sedan flyktingkrisen 2015 tycks det övergripande målet med den nya migrationspolitiken vara att strama åt flyktingmottagandet ännu mer. Skälen för detta anses vara integrationsproblemen i vårt land. Då borde den förändrade migrationspolitiken rimligen underlätta integrationen inte försvåra den. All erfarenhet och forskning visar att tillfälliga uppehållstillstånd verkligen inte främjar integrationen. Och de ständigt upprepade kraven på försörjningsplikt leder alltför ofta till utnyttjanden, fusk med anställningsavtal och till minskad benägenhet att utbilda sig.
Migrationspolitiken måste självklart ta hänsyn till både flyktingsituationen och till ett lands möjligheter att på bästa sätt ta hand om flyktingarna. En totalt fri invandring är bara en dröm för cyniska nyliberaler. Men att som M, KD och SD vilja sätta exakta mål på antalet flyktingar som vi ska ta emot framöver är befängt och strider mot asylrätten.
Möjligen skulle man kunna utforma så kallade riktmärken i procent av EU:s flyktingmottagande för att också sätta press på unionens gemensamma flyktingansvar. Men varför ska det vara två procent och inte som idag 3,5 procent eller varför inte ligga på fem procent eller tio?
Det som stör mig mest är att just nu verkar de politiska diskussionerna mest handla om hur vi ska ta emot färre flyktingar och anhöriga men fler migrantarbetare som kan utnyttjas på svensk arbetsmarknad tills de slängs ut och nya tas in. Människor som förtrycks och utnyttjas i andra länder ska inte få fly till Sverige men de får gärna komma hit och söka jobb och utnyttjas med slavkontrakt på en arbetsmarknad som är rena vilda västern. Är det någonstans regelverket borde stramas upp och volymer införas är det på arbetskraftsinvandringens område.
Tänk om Januaripakten S, Mp, C och L gärna med stöd av V tillsammans kunde ta greppet om både flyktingpolitiken och arbetskraftsinvandringen och utforma ett tydligt alternativ till det blå-bruna blockets inhumana politik utan att för den skull blunda för att det behövs både lättnader och åtstramningar i regelverken.
Migrationspolitiken liksom annan politik bör styras av värderingar och just därför är det mer intressant för Socialdemokratin att bygga rödgröna mittenallianser än att släppa in Ulf Kristerssons moderater i den politiska gemenskap de själva valt att lämna.
Både Coronapandemin och flyktingkrisen har visat att det finns en stark humanistisk folklig opinion som nu börjat kunna andas fritt igen efter åratal av ”batongpolitik”. Medborgarna vill prata välfärdsfrågor och jämlikhet, klimatomställning och globalt ansvar. Denna solidaritetens värdegrund är bästa myllan för en socialdemokrati som vill frodas i framtiden. Och för ett samhälle som vill bevara sin mänskliga värdighet och öppenhet.
