PERSPEKTIV Osäkert. Skakigt. Ovisst. Vågar vi verkligen höja lönerna när vi inte vet när världen tar sig ur coronakrisen? Den bräckliga världsekonomin har legat som en våt filt över årets avtalsrörelse. Men i förra veckan hände det något. Nu ska det satsas.

Det handlar om två blytunga tungviktare, Världsbanken och Internationella valutafonden. Två globala institutioner som i 75 år angett den världsekonomiska färdriktningen. Nu skriver de ut ny medicin för den krassliga patienten. De har rutin på det.
De bägge institutionerna inrättades efter andra världskriget för att bringa ekonomisk stabilitet i det kaos som två världskrig och en ekonomisk depression lämnat efter sig.
De la grunden för det ”gyllene kvartsseklet”, alltså de 25–30 åren fram till 1970-talets början. Åren då välfärden byggdes ut i den industrialiserade världen, åren med hög tillväxt, stabila valutor, stigande produktivitet och låg arbetslöshet.
Men när den ordningen gick i stå i mitten av 1970-talet gjorde Världsbanken och Internationella valutafonden helt om. Åtstramning i stället för offentliga satsningar, privatiseringar och avregleringar – ledorden var många för den marknadsliberala revolution som de bägge institutionerna entusiastiskt bejakade.
Först måste man se till att vinna kriget. Sedan får man fundera på hur det ska betalas”.
Carmen Reinhart, ny chefsekonom på Världsbanken.
I förra veckan sa man sig vilja begrava åtminstone åtstramningspolitiken. Men varför skrota idén om att svälta sig ur en kris? Jo, erfarenheterna från det årtionde av åtstramningar som förflutit sedan finanskrisen är allt annat än upplyftande: låg tillväxt, svag produktivitet, ökade inkomstklyftor. Dessutom står centralbankerna utan ammunition när inte ens nollräntor kan få fart på ekonomin.
Nu ska det satsas och staten får återigen mer att säga till om.
Misstagen från finanskrisen får inte upprepas. Åtstramningspolitiken och besparingarna, som skapade mest elände, duger inte när coronakrisen ska bekämpas.
”Först måste man se till att vinna kriget. Sedan får man fundera på hur det ska betalas”.
Så sa hon i veckan, Carmen Reinhart, Världsbankens nya chefsekonom.
Hon är inte vem som helst. Länge har hon varit en av de mest tongivande ekonomerna när det gäller hur stora skulder som stater kan dra på sig. Hennes ord vägde tungt just efter finanskrisen när de ledande industriländerna började strama åt ekonomin för att bromsa skulduppbyggnaden. Att svälta sig ur finanskrisen var bättre än att sätta sig i skuld, grovt uttryckt.
Sedan kom Trump och Brexit.
I dag uppmanar Carmen Reinhart staterna att låna för att satsa i stället för att spara och snåla. Lånen kostar ju i princip ingenting eftersom räntorna är i det närmaste obefintliga och kommer att vara så för lång tid framöver. Notan tar vi sedan, säger hon. Huvudsaken att vi börjar ta oss ur skiten. Nu. Låna, satsa, investera, sätt snurr på ekonomin!

Dags för ett nytt Bretton Woods, sa Kristalina Georgieva. Satsa, investera, utbilda, jämna ut klyftorna.
Bara några dagar senare, på en annan plats, en annan scen. Internationella valutafondens nya vd Kristalina Georgieva håller ett symbolladdat tal. Till talet visas svartvita filmbilder från andra världskrigets slut och mellan bombmattor och förödelse ses den brittiske nationalekonomen John Maynard Keynes. Han, mer än någon annan, förkroppsligar den ekonomiska väg som industriländerna slog in på efterkriget: välfärd och full sysselsättning.
Kristalina Georgieva både började och avslutade sitt tal med att citera Keynes. Vi står inför samma läge nu, sa hon. Det gäller att satsa.
För det första på en ekonomisk politik som ger tillväxt, jobb och välfärd.
För det andra på jämlikhet och utbildning, det gynnar ekonomisk tillväxt.
För det tredje på grön teknik. Tillväxten måste vara grön och leda till noll utsläpp av växthusgaser 2050, det kommer att ge jobb och ett bättre liv.
”Det här vårat Bretton Woods-ögonblick” sa hon och anspelade på den plats utanför New York där regeringar samlades i andra världskrigets slutskede för att lägga grunden för den nya ekonomiska världsordning som ersatte det kaos som den otyglade marknadsekonomin ställt till med.
Dags för ett nytt Bretton Woods, sa Kristalina Georgieva. Satsa, investera, utbilda, jämna ut klyftorna.
I vilken mån det här betyder något för de svenska avtalsförhandlingarna är oklart. Mer än att framtiden kanske ter sig lite mindre oviss. För just osäkerheten vad som väntar runt hörnet har varit ett återkommande tema i arbetsgivarnas argumentation: Visst, läget har förbättrats efter sommaren. Men vet vi vad som väntar?
Om smittspridningen i världen ökar igen – dyker världsekonomin än en gång? Och hur djupt? I år förlorar världen 8 procent av sin samlade produktion av varor och tjänster, BNP. Under finanskrisens värsta år uppgick det globala BNP-tappet till 0,1 procent.
Arbetsgivarnas argumentation utgår från omvärlden som industrin är så beroende av. Det mesta av produktion säljs utomlands. Med det perspektivet anser Teknikföretagen att begreppet ”löneutrymme” är meningslöst. Nej, det finns inget som heter löneutrymme. Avgörande för löneutvecklingen är de svenska företagens internationella konkurrenskraft. Är de slagkraftiga på den globala arenan, ja då kan de också kanske betala mer i lön. Och vad vet vi hur den globala arenan ser ut i morgon?
Industrifacken, å sin sida, talar hellre om stabil, förutsägbar lönebildning och den långsiktiga produktivitetsutvecklingen – att vi genom ny teknik och förkovran blir effektivare. Facken hänvisar till att svensk industri på senare år faktiskt lyckats bra på världsmarknaden. Man har inte tappat marknadsandelar och inte behövt sälja sina grejer till låga priser. Företagen gick starka in i krisen, något som bör gynna dem när nu efterfrågan tar fart igen.
Omvärlden bildar den ofrånkomliga fond som industrins avtalsförhandlingar förs mot. Så har det alltid varit. Nu när den uppskjutna avtalsrörelsen går in på slutvarvet har alltså den fonden plötsligt förändrats.
Kanske såg vi i förra veckan ett ekonomiskt-politiskt skifte. Vissa är säkra på det. ”Det var veckan som åtstramningspolitiken fick sin officiella begravning”, kommenterade affärstidningen Financial Times högstämt. Massiva samhällsinvesteringar väntar – om nu Världsbanken och Internationella valutafonden får som de vill. Hittills har de fått det.













































































































































