Krönika. Det är hjärtat som visar oss vägen. Och hundar, skriver Carl-Einar Häckner.
Långsamt framåt. Sover med öppet fönster. Tar in naturen. Promenerar med hunden och hundens matte. Hjärtat visar vägen. År läggs till år i lager på lager. Vi är kvar men förändras.
Som att se sig själv från sidan. Framifrån är livet en platt bild som täcker för det som redan hänt. Framifrån syns inte livets gång. Från sidan får jag perspektiv.
De senaste tjugo åren har dundrat på.
Hunden Matshka, som är ett nytillskott i familjen, hjälper till med nya perspektiv. När jag ser henne blir jag varm. Hon bara är.
Får erbjudanden om att vara med i talangtävlingar i Bulgarien. Vad tycker du? Frågar jag Matshkelina. Som är mitt smeknamn på henne.
Hon säger inget. Bara tittar på mig. Sen glömmer jag av vad jag just frågat. Börjar klappa henne i stället. Hon är lugn och stressar aldrig men kan springa väldigt fort. Hon är supersnäll men morrar om någon hotar hennes flock eller om katten kommer för nära hennes mat.
Vad mer kan jag begära? Massor, men det är bra som det är.
Hon sover på golvet bredvid sängen. En gullig luden fluffbomb. Typisk berner sennen-schäfer-collie-björn-räv- varg-blandning. Med en helikopter-snurrande vilda västern-svans när hon är glad.
Jag har fokuserat mig på Matshkas matte också. Henne har jag känt länge nu. Vi fortsätter att vara nära varann.
Vad är det för något? Kärlekens mysterium? Eller livets stelhet? Man blir rund som en sten bredvid en annan sten. Slipade. Av åren, havet och luften, vinden och gemensamheten i kärleken.
Fast vi inte är ihop är vi tillsammans. Vad spelar det för roll vilken rubrik vi har om det känns bra.
Intalar jag mig.
Känns det bra? Ja för det mesta. Vad mer kan jag begära? Massor, men det är bra som det är. Tror jag. Vet inte. Hur som helst vill jag inte till Las Vegas längre. Det är så konstigt.
Försöker reda ut trådar. Då när jag var 23 var mitt liv i versaler. Då var jag på gång. Då var jag ett moln i byxor. Nu blir det mer tvekande.
Vill har mer luft. Vill vara med henne och hunden. Svävar fortfarande ibland upp bland molnen, men tittar oftare på dem underifrån. Undrar hur det är att vara där uppe hela tiden? Det går inte längre. Jag är för tung.
Det är rätt skönt här nere på jorden med.
