DEBATT Brukspatronen har satt kniven i det sista av Malmbergets levande kulturscen, skriver musikern Johan Airijoki.
På torsdag den första oktober blev jag och mina medmusiker i Malmberget utan replokaler. LKAB stänger och ska riva Gunillaskolan i Malmberget där vi har huserat i flera år. Någon ersättningslokal har vi inte blivit erbjudna.
Det har funnits ateljéer där många äldre har mötts för att måla. En lokal med vävstolar där en grupp äldre kvinnor har träffats och vävt. Det var en plats för folkbildning och kulturskapande.
När Markus städade ur de sista ur vår replokal satt en av de äldre kvinnorna med tårar i ögonen och väntade på att deras vävstolar på något vis skulle få en ny plats i stället för att slängas, då de inte heller har blivit erbjudna någon ny lokal för sin verksamhet.
Marcus frågade hur hon kände nu när deras lokaler skulle rivas.
”Vanmakt!”, sa hon. ”Det är bara pengarna som får styra.”
”Vi är som löss, vi viftas bort som ohyra.”
Hur kan det bli såhär? Hur kan musik, konst och hantverk vara så lågt prioriterat att ett statligt mångmiljardföretag som LKAB skiter blankt i var samhällets unga och gamla ska få utöva sitt konsthanverk?
Vi här i Malmfälten är så vana att foga oss för LKAB:s vilja.
Visst, staden ska rivas, då flyttar vi på oss. Att det skulle kunna finnas några andra värden än de som går att mäta i meter och ton, det verkar vara omöjligt att begripa.
Jag hör hur de äldre berättar att Malmberget en gång i tiden var ett samhälle med flera orkestrar och en klassisk ensemble.
Jag har vuxit upp i Malmberget på 90-talet och det enda jag har sett är ett gradvis förfall. I dag satte brukspatron kniven i det sista av Malmbergets levande kulturscen.
Personligen är jag van att kämpa i motvind. Jag kommer inte ge upp utan fortsätta skriva, spela och sjunga. Men jag vill ju att fler röster ska höras. Starka som svaga, så ge oss möjligheten.
Johan Airijoki
Musiker, från Malmberget
Detta inlägg är tidigare publicerat på Johan Airijokis Facebooksida.
