Krönika Sveriges Radio är inte en rasistisk arbetsplats. Men rasismen finns även där, skriver Alexandra Pascalidou.
Nyligen skrev 39 medarbetare på Sveriges Radio ett upprop mot rasismen, diskrimineringen och mångfaldsbristen. Det var vittnesmål om förminskande och misstänkliggörande på ett public service-bolag reglerat av ett sändningstillstånd som föreskriver att programverksamheten ska bedrivas utifrån ett mångfaldsperspektiv.
”Hur kan vi förvänta oss att andra ska våga bryta tystnadskulturer när inte ens journalister vågar göra det?”
Radiochefen svarade att hon blev ”superledsen”, att uppropet innehöll ”faktafel” och att SR inte är ett rasistiskt företag. Hur kan det vara faktafel när medarbetare, som till vardags skildrar världen, vittnar om vad de själva utsatts för?
Med all respekt för radiochefen har jag skrivit svaret hon borde ha lämnat:
Kära modiga medarbetare, jag hör er. Jag ser er. Jag känner med er.
Jag sa att jag blev ledsen men jag antar att ni är ännu ledsnare eftersom ni skrev detta långa brev. Er uppgift är att leverera journalistik i världsklass, inte att utbilda oss andra i mångfald, inkludering, meritokrati och demokrati. Förlåt för att ni tvingats offra värdefull tid på att sammanfatta dessa nedslående erfarenheter som står i bjärt kontrast mot den arbetsplats jag vill forma och leda.
SR ska vara ett tryggt rum för alla. Även de som saknar majoritetens medfödda privilegier. Även om vi ska vara opartiska i rapporteringen står vi inte opartiska inför orättvisor. Här väljer vi sida enligt demokratiparagrafen 5:2. Vi värnar alla människors lika värde och vi tar avstånd från diskriminering och alla sorters rasism. Även om det ibland handlar om omedvetna fördomar vädrade vid kaffeautomaten.
Journalister är också människor med egna tillkortakommanden, sympatier och antipatier. Journalister präglas också av köns- och klasstillhörigheter, identiteter, uppväxtvillkor och allt som formar oss människor. Vi behöver alla fråga oss vilka destruktiva normer och fördomar vi bär på och hur vi behandlar varandra.
Det är inte ni som påtalar problemet som är problemet. Det är de som utsätter er. Alla som osynliggjort, förminskat, förödmjukat er. Alla som inte förmått blicka bortom er hår- och hudfärg, hemadress eller hemland. Å allas vägnar ber jag om ursäkt.
Bossen borde tacka både namnkunniga och anonyma som inte vågat signera med namn av rädsla för repressalier. Hur kan vi förvänta oss att andra ska våga vara visselblåsare och bryta tystnadskulturer när inte ens journalister vågar göra det?
SR är inte en rasistisk arbetsplats. Men rasismen finns även där. Precis som överallt. Eftersom public service har ett demokratiskt uppdrag som kräver att vi ska spegla Sverige, så borde bossarna borga för att alla ska behandlas och bemötas med den respekt de förtjänar.
Varenda redaktion borde bli varse om mekanismerna och mikroaggressionerna. Alla kompetenser och kapaciteter borde värderas och värdesättas rättvist. SR:s uppgift är ju att ge människor röster och låta sanningar sabba stämningen emellanåt.
Bossen borde också tacka för förtroendet. För att de vågar och visar på takhöjden. Förändring förutsätter mod. Modet att lyssna och lära.
