RISKFYLLT UPPDRAG ”Hur kan ni tvinga oss att göra de här riskfyllda städuppdragen när ni vet att folk på Samhall har hjärtsjukdomar och diabetes, allt möjligt underliggande?”

Nettan städar hos polisen. Celler. Toaletter. Korridorer. Kontor.

 – Vi har säkert rengjort massor med celler där de intagna haft covid utan att veta om det. Alltifrån spottloskor till snorpapper, spyor, kiss och bajs – allt som kan komma ur en människa städar vi upp.

När Nettan, som är skyddsombud, tar upp riskerna med cheferna får hon till svar att de försöker och att städarna ska få fullständig skyddsutrustning.

– Men det har ju inte hänt. Och det har snart gått ett år! Vi väntar fortfarande på riktiga masker. Vi spolar ju cellerna med vatten. Det stänker.

I städuppdraget ingår: Hela polishuset. Häktet. Fyllecellerna. Toaletterna. Kontoren. Omklädningsrummen.

– Vi har närmare sjuttio toaletter som vi städar dagligen.

I våras tog hon farväl av en Samhallkollega. Hon var med på IVA när slangarna drogs ur. Dagarna innan, när han låg nedsövd i respirator, tvingade Samhall in henne och maken, som också städar hos polisen, i en cell där en bekräftat covid-sjuk hade suttit inlåst. Cellen skulle saneras. Och de skulle göra det.

Nettan har full förståelse för att allt har handlat om vården och att skydda personalen där.

– De tar ju första smällen och gör ett fantastiskt arbete. Men aldrig hör man något om oss städare. Det är ju vi som tar hand om allt efteråt. Vi står där utan ordentliga skydd. Någon snyter sig och lägger pappret på bordet. Kanske är det en förkylning, kanske är det corona. Vi vet inte.

I en dusch tre gånger en och en halv meter byter sju Samhallstädare om. Fikarummet är så litet att de får sitta i knäet på varandra om de skulle äta lunch samtidigt. Att en pandemi härjar utanför polishuset i Eskilstuna är inget som påverkat Samhalls uppdrag ute hos kund. Cellerna måste fortfarande saneras.

– Det är med en obehagskänsla jag går till jobbet varje dag. Eftersom jag lider av panikångest så blir det ännu jobbigare. Ibland kommer jag bara halvvägs, bryter ihop och går hem igen.

Till och från jobbet åker hon kollektivt, i knökfulla bussar där det är omöjligt att hålla distans. Hon har köpt ett eget munskydd, som hon hoppas hjälper lite.

– Samhall har inte tagit ansvar för oss medarbetare under pandemin.

Nu ber hon ledningen.

– Bli mänskliga. Se oss. Och inte bara pengarna.