Stämpla ut Göran Larsson trodde att discgolf var samma sak som att kasta frisbee på stranden på 80-talet. Nu vet han bättre. Här berättar han om …

Att inte kunna sluta kasta

”I början kastade jag bara cirka 40 meter. Nu kastar jag 75 till 90 meter. En bra dag kastar jag 100 meter. Det är en sport som man snabbt blir bättre på. Allt handlar om teknik. Svårigheten är inte att kasta långt utan alla hinder på vägen. Belöningen är känslan när discen flyger genom luften precis dit man vill.

Dessutom får jag motion utan att jag vet om det och nästan alla kan spela oavsett ålder.”

En ny gemenskap

”En arbetskamrat drog med mig och ett par andra till discgolfbanan för tre somrar sedan. Nu har vi ett stort gäng från jobbet som spelar. Vi har en sms-tråd och det plingar till när någon vill spela. Eftersom vi jobbar sexskift så är det alltid någon som är ledig och kan hänga med.

Vi har kommit närmare varandra och discgolfen är ett givet samtalsämne på ­arbetet. Snart kommer det nyanställda på jobbet och det är nästan ett minimumkrav att de ska börja eller i alla fall testa.”

Fördomarna

”Hur svårt kan det vara? Så tänker de flesta. Det tänkte jag också. Det där gjorde man ju på stranden för 40 år sedan, med en frisbee från bensinmacken för tio kronor. Men det här är något helt annat. Även om det är en enkel sport så finns oerhört mycket svårigheter.

Jag har fått tillbringa en hel del tid i skogsdungar ­letandes efter discar. Hinder som träd, vatten och vind gör att kasten aldrig ser likadana ut.”