Krönika Jag har lärt mig att godta mina regelbundna depressioner och parera dem genom att knarka musik.
Jag spisar vinyl. Lyfter av Necrophobics senaste lp för att varsamt placera en gammal gospelplatta med Elvis på skivspelarmattan. Min son kommer hem med sin bästis och jag hör hur hon frågar varför hans pappa alltid lyssnar på musik.
Frågan är så abstrakt att jag har svårt att bearbeta den. Har inte alla jämt på stereon? Den halvautomatiska pickuparmen lyfts upp, backar tillbaka under mekaniskt gnissel och placerar sig i startposition med ett klick. Jag börjar fundera. Jag gör lätt det när det är tyst. Och där i ligger svaret.
I stort sett hela mitt liv har jag haft ett getingbo av ångest i bröstet. Så fort jag blev myndig började jag självmedicinera för att kväva vad det nu var som slet itu mig på insidan. Det var bara då som ett lugn lade sig. Jag kände mig bedövad. Och normal. Jag fungerade.
Det var en kortvarig lösning på ett långvarigt problem. Till slut kraschade jag. Gick i terapi. Psykiatrikern gav min åkomma ett namn: GAD. Generalised Anxiety Disorder. Generaliserat ångestsyndrom. Ett förenklat namn som bagatelliserar åkomman.
Jag började äta antidepp. Olika doser. Olika kombinationer. Det fungerade en månad, kanske två. Sedan slutade det att ge effekt. Jag testade andra sorter. Nya kombinationer. Det fungerade en månad, kanske två. Play, stop, rewind i en ändlös loop. Dödfött.
Nu har det gått många år sedan jag slutade medicinera. Ingenting tog. Jag var tvungen att lära mig att acceptera mitt mörker och leva med den periodvisa hjärtklappningen, de korta andetagen, yrseln och kallsvettningarna. Jag godtar min sociala fobi och mina regelbundna depressioner, för jag har lärt mig att åtminstone parera min ångest. Jag vet att det är i tystnaden den får fäste. Därför knarkar jag musik. Det är mitt ångestdämpande, mitt benzo. När jag lyssnar häller jag ner alla tankar i musiken. Ingenting annat existerar. Fokus skiftar. Jag koncentrerar mig på musiken. Jag kliver in i den. Jag finns i den.
Genom åren har jag intervjuat hundratals och åter hundratals av rockmusiker. De flesta bär på sina kors. Jag upphör aldrig förvånas över att var och varannan är deprimerad, har ångest, borderline eller bipolaritet. Många har asperger, adhd eller andra bokstavskombinationer. Musiken är vårt sätt att få ut skriket inom oss, att stilla klorna som klöser inuti bröstet. Den är livsviktig.
Nu har restriktionerna lättat. Kulturen lever igen. Jag hänger på mig basgitarren och ställer mig på scenen med mitt punkband. Försöker sätta alla downstrokes så stramt som möjligt ihop med trummisens hi hat-slag. Målet är att vara tajtare än Ramones. Jag får inte glömma att sätta synkopen ut ur sista refrängen. Det går undan. Det finns ingen tid till att känna inåt. För en stund blir det stilla i getingboet.
