Industriavtalet Industrins fack och arbetsgivare gör alltid upp först. De sätter lönen och alla andra följer efter. Varför är det så?

Efter många stökiga år på arbetsmarknaden gav regeringen 1996 arbetsmarknadens parter i uppgift att ta fram förslag på hur Sverige skulle få bättre ordning på löneförhandlingarna.

Svaret kom året därpå i form av ett nytt samarbets- och förhandlingsavtal mellan fack och arbetsgivare inom industrin – Industriavtalet. Där slogs fast att industrins parter ska förhandla först och att resten av arbetsmarknaden ska följa löneökningarna de kommer överens om industrins avtal ska vara normerande

Huvudskälet är att industrin spelar en stor roll för svensk ekonomi och ger många arbetstillfällen, även utanför industrin. Den utsätts för internationell konkurrens, och om lönekostnaderna ökar snabbare här än i omvärlden riskerar svenska företag att konkurreras ut.

Att andra arbetsgivarorganisationer och fackförbund accepterar att industrin tar ledarrollen beror bland annat på en stark samordning inom Svenskt Näringsliv. Även inom LO har det funnits en samsyn, men där finns också kritik och splittring med förbund som har försökt att bryta sig loss.

Den statliga myndigheten Medlingsinstitutet ska bland annat verka för en väl fungerande lönebildning och medla när tvister uppstår. Även myndigheten ska utgå från den internationellt konkurrensutsatta sektorn och medverkar inte till uppgörelser som går ifrån industrinormen.