Krönika Man kan prata om nitar och långt hår, men egentligen handlar all rock’n’roll bara om en sak, skriver musikjournalisten Carl Linnaeus.
Gitarraffären glittrade av magiska biljetter som hängde uppradade längs väggarna. Jag ryckte åt mig en billig svart Stratocaster-kopia med vitt plektrumskydd. En japansk Hondo. Jag tog hem den till pojkrummet, lyfte högtidligt ur den ur sitt mjuka bruna fodral i fejkläder och pluggade in den i en liten övningsförstärkare. Hela grannskapet tyckte att det lät för jävligt, vilket det också gjorde eftersom jag knappt hunnit lära mig spela, men i mina öron var skränet ljuv musik. Det var ljudet av ett syfte.
Min Hondo var min biljett ut i världen. Nu kunde inget hindra mig. Jag startade band, träffade likasinnade, besökte platser som Skillingaryd och Skellefteå, spelade i Bologna och Moskva. Såg städer jag aldrig annars hade sett, nätverkade med folk som jag aldrig annars hade träffat. Fick vänner. Blev en del av ett sammanhang. Skaffade mig ett lager av minnen.
Man kan prata om nitar och långt hår, men egentligen handlar all rock’n’roll bara om en sak.
Nu är det länge sedan jag lade ner alla tankar om Det Stora Erkännandet. Jag fortsätter att spela så att jag kan lagra fler minnen. Allt kan vara över i morgon, det är bäst att passa på innan man drar på sig träfracken till tonerna av My Way.
Min psykiatriker frågar om jag har hobbys. Det är tydligen bra att ha det. Jag förklarar att jag spelar i band. Att jag tvingar på mig upplevelser, även om det ibland tar emot att möta det okända. Det låter fint att säga så, men det är inte hela sanningen. Jag är en simpel materialist, som de flesta andra.
Man kan prata om nitar, långt hår, yvigt skägg och jeans slitna på de rätta ställen, men det finns egentligen bara en sann rock’n’roll-accessoar: gitarren. Jag vet ingenting om mickar och träslag, men jag uppskattar utseendet. De sköna formerna. Det är som med blommorna som min fru planterar i trädgården. Jag vet knappt skillnaden mellan gödsel och plantjord, bara att resultatet blir vackert.
Så jag köpte en Gibson, en bas av SG-modell. Jag kan titta på den i evigheter. Försvinna bort i den vackra körsbärsröda lacken. Cherry är liten till växten, kort precis som jag, och vi ser ut att höra ihop när hon hänger över axeln. Det är som med Michael Schenker och hans Flying V, eller Slash och hans Les Paul. Det är viktigt att matcha sitt instrument.
Det sägs att kläderna gör mannen, men det är bara en halvsanning. Det stod klart när jag i min enfald skaffade en stor gammal Gibson Grabber bara för att Gene Simmons håller i en sådan på omslaget till Kiss Alive!. Gene är närmare en och nittio. Jag är tre äpplen hög. Den monstruösa Grabbern fick mig inte alls att se ut som Kiss-basisten, den fick mig att se ut som en lilleputt. Men den är vacker i sin fulhet och den låter rätt bra. Ungefär som jag.
Jag tror att även vi kan komma överens.
