Det pratas om arbetstidsförkortning igen. Det ska bli intressant att se hur arbetarrörelsen tar sig an den frågan, skriver GS-fackets ordförande Per-Olof Sjöö.

Frågan om arbetstidsförkortning har dykt upp i den allmänna debatten igen. Vi får nog gå tillbaka till början av 2000-talet för att hitta motsvarande politiska intresse.

Det kan synas märkligt eftersom vi levt närmare 50 år med 40-timmarsveckan som normalarbetstid. Den viktigaste förklaringen är nog att arbetsmarknadens parter effektivt har stängt dörren för politiska initiativ genom att hantera frågan i kollektivavtal.

Det har i stort sett varit en framgångsrik strategi. Under 20 års tid har vi lyckats med reptricket att förhandla fram både reallöneökningar och system för arbetstidsförkortning. Våra kollektivavtalade lösningar är mycket populära i medlemsleden.

Det finns stora fördelar med att hantera arbetstiderna avtalsvägen, framför allt att parterna på arbetsmarknaden äger frågan själva, utan politisk inblandning.
Men, det skapar också problem. För det första skapar avtalslösningarna stor variation på arbetsmarknaden. Beroende på i vilken bransch du jobbar kan det se väldigt olika ut. Avvägningar görs per avtalsområde och skapar stora skillnader.

För det andra tror jag att vi behöver en mer principiell diskussion om hur vi ser på framtidens arbete. Vi vet att teknisk utveckling som digitalisering, AI och automation kommer att skapa stora produktivitetsvinster. Som i alla stora omställningar är standardinställningen att vinsterna hamnar hos aktieägarna om ingen utmanar systemet.

Löneökningar är en utjämnande faktor, men ökad produktivitet ger också förutsättningar för kortad arbetstid. Det är en beprövad metod. På 1900-talet var det en viktig parameter i byggandet av det moderna Sverige och ett sätt att fördela vinsterna av den starka tillväxt vi hade då.

Arbetsmarknaden har också förändrats sedan 1970-talet. I dag är deltagandet på arbetsmarknaden mycket högre. Många nutida familjer brottas därför med att få livspusslet att gå ihop.

Allt detta sammantaget gör att arbetarrörelsen behöver en ordentlig principiell diskussion om hur vi ska ta oss an den här frågan på längre sikt. Socialdemokraterna håller nu på att utforma en ny politik. LO håller kongress i maj.
Det ska bli riktigt intressant att följa hur arbetarrörelsens två grenar tar sig an denna fråga framöver. En sak är säker: frågan försvinner inte av sig själv.
Det visar inte minst antalet motioner till LO-kongressen.

Per-Olof Sjöö är förbundsordförande för GS-facket.