Vad blir din lön nästa år? På Billeruds massa- och pappersbruk Karlsborg utanför Kalix hoppas pappersarbetarna förstås på det bästa.

– Särskilt med tanke på alla farliga kemikalier som vi jobbar med, säger operatören Matilda Eriksson.

Januari närmar sig och då är det hög tid för Pappers och Industriarbetsgivarna att sätta sig till bords och börja förhandla om nya löner och arbetsvillkor igen. En intensiv process som brukar ta några månader.

Senast det begav sig, för snart två år sedan, kom parterna överens om ett tvåårigt avtal; 4,1 procent första året, 3,3 procent andra året. Hyggliga siffror kan tyckas – om det inte hade varit för att priserna på varor och tjänster samtidigt sköt i höjden. Kort sagt, reallönerna sjönk som en sten.

Sedan har svensk ekonomi börjat ljusna igen och nu hoppas Pappers medlemmar på Karlsborg – världens nordligaste bruk – på betydligt mer i plånboken. Åtminstone 4,5 procent mer för varje avtalsår om man frågar Nicklas Johansson, mångårig ordförande på Avd 165 Karlsborg.

– Med tanke på den höga inflationen som har varit de senaste åren så vill vi nu ha en rejäl reallöneökning, säger han med eftertryck när vi träffar honom och flera av hans arbetskamrater inne på Billeruds jättelika komplex intill Kalixälvens mynning.

Nicklas är 56 år och har jobbat på bruket sedan 1988, samma år som sågen lades ner. Då hade man runt 900 man på avlöningslistan. I dag är de drygt 400 och många av dem är förhållandevis nyanställda. Män och kvinnor som alltså kan konsten att tillverka massa och papper ur tall, i synnerhet säckpapper – brukets paradgren.

Hoppas på rejäla löneökningar i Karlsborg: ”Det är vi värda”

Grundlönen för en kollektivanställd här på bruket är cirka 32 000 kronor per månad, berättar Nicklas. Som för 28-åriga operatören Matilda Eriksson till exempel. Hon sitter framför en massa skärmar i ett av manöverrummen och ”tvättar pappersmassan ren från lignin så att det ska bli lättblekt för min kollega här bredvid”, som hon säger.

Matilda, som tidigare jobbade som hårfrisörska, har två små barn och skulle gärna se betydligt mer i lönekuvertet. Helst ”35, 36 efter skatt”, säger hon.

– Det är vi värda. Det är ju väldigt många olika arbetsmoment som vi ska utföra, och många olika kemikalier som vi håller på med. Farliga kemikalier. Vi riskerar ju hälsan och därför måste man också ha ett väldigt högt säkerhetstänk hela tiden.

Högt säkerhetstänk är det också. Det kan Lars Andersson och Niklas Ahl intyga. De har jobbat med skydds- och arbetsmiljöfrågor i decennier och minns hur det var en gång. På 1980-talet. På den tiden när arbetet var mer fysiskt och mer tävlingsinriktat skiftlagen emellan.

Då härskade machokulturen och sånt som hjälmtvång och obligatoriska skyddsskor lös med sin frånvaro.

– Skyddsskor fick man köpa själv. OM man ville ha det! säger Lars och skakar lite roat på huvudet.

– Ja, en extrem skillnad mot hur det är i dag, fortsätter Niklas. Då hade vi betydligt mer tillbud till exempel, men de registrerades nästan aldrig. Och ingen ifrågasatte om det var säkert heller.

En som ofta tänker på riskerna är 60-åriga operatören Eric Rönnqvist.

– Alltid! understryker han. Man måste alltid vara uppmärksam på riskerna. Och det gäller inte bara för en själv, utan också för arbetskamraterna.

Kommunikationen mellan oss är därför a och o.

Lönen tänker han förstås också på. Speciellt nu när det snart börjar bli dags att förhandla om en ny procentsiffra igen, hans förmodligen sista innan han går i pension om två år. Fyrtio år av skiftarbete sliter på krafterna, förklarar han. Särskilt nätterna har blivit allt tuffare med åren.

Sin nuvarande grundlön på cirka 33 000 anser han är alldeles för låg. 36 000 kronor är han värd, tycker han. Minst. Inte bara med tanke på hans kompetens och många anställningsår, utan hela kollektivet.

– Vi har ju tappat mot resten av samhället. Många av mina kamrater som jobbar på andra ställen har löner som ligger på mellan 35 000 och 40 000 kronor.

– Visst, vi har skifttillägg, men det har vi ju också för att vi jobbar skift.

Några meter ifrån honom sitter 31-åriga Malin Sandberg Nilsson på en stol, också hon framför en skärm, och har koll på att avdunstningen blir den rätta. Tidigare jobbade hon som simlärare, berättar hon, men så efter 13 år bestämde hon sig för att kliva upp ur bassängen och testa på något helt annat.

– Det kändes som att det skulle vara roligt att jobba här, och det blev det också. Jag trivs och jag är nöjd.

Är du nöjd med lönen också?

– Nä, den är visserligen högre än den var på mitt förra jobb, när jag jobbade åt kommunen. Men man vill ju alltid att den ska vara högre, och det borde den också vara.

Varför då?

– Dem vi jobbar åt tjänar ju så oerhört mycket pengar tack vare att jag och alla andra här håller i gång allting. Om inte vi gjorde det vi gör så skulle det bli stopp på en gång!

I ett annat manöverrum med fönster ut mot PM2 träffar vi operatören och Haparandabon Jari Nätynki. Han är 36 år och tycker att ett lönekrav på åtminstone 4,5 procent vore ”vettigt”.

Om hans chefer skulle invända har han svar på tal:

– Ni tjänar tillräckligt på maskin så då borde ni ha råd att betala oss också. För det är ju vi som gör jobbet!