Debatt. Veli-Pekka Säikkälä serverar en intressant analys av industrins behov av fungerande personalförsörjning. Han resonerar kring industriföretags olika strategier för att hantera variationer i efterfrågan med såväl interna lösningar som effektivare nyttjande av arbetstid hos befintlig arbetsstyrka, som externa lösningar som kan innebära anlitande av bemanningsföretag.
De interna flexibilitetslösningarna lämnar jag över till industrin att kommentera. Dock kommenterar jag gärna Säikkäläs fundering kring bemanningsanställda. I synnerhet som förslaget som presenteras skulle utgöra en allvarlig avvikelse från den modell vi kallar den svenska bemanningsmodellen med långa jobbkontrakt och långa affärskontrakt.
När Säikkälä skissar på en strategi för att möta fackens utmaningar i industrin, presenterar han en principidé att bemanningsanställda (i likhet med visstidsanställda i allmänhet) maximalt ska vara inhyrda tolv månader för att sedan erbjudas tillsvidareanställning hos industriföretaget. Denna idé väcker ett antal viktiga frågeställningar:
1. Det går inte att jämföra en tillsvidareanställd bemanningsarbetare med en visstidsanställd person i allmänhet. Den tillsvidareanställda personalen hos bemanningsföretaget är inga löshästar som kan slängas hit och dit. Inlärningstiden hos industriföretaget är oftast lång och oftast är affärsrelationen mellan bemanningsföretaget och industriföretaget långsiktig.
2. Bemanningsbranschens kollektivavtal innehåller, och bygger på, grundprincipen heltidsanställning tillsvidare, eftersom den anställningsformen har framhållits och framhålls som ytterst viktig ur fackligt perspektiv. Lika viktigt är ur arbetsgivarperspektiv långa affärsuppdrag hos kundföretaget. Om IF Metall istället önskar korta puckar, så landar vi i en europeisk bemanningsmodell med korta anställningar. Alltså talar vi då om ett helt annat kollektivavtal avseende anställningsformer- och lönesystem.
3. Då Bemanningsföretagen och förbunden inom LO precis förhandlat klart en ny modell för lokal facklig representation för bemanningsanställda i branschen, ter sig det ännu märkligare att Säikkälä önskar att bemanningsanställda helst ska göra korta inhopp som anställd i bemanningsföretag för att sedan så fort som möjligt anställas i industriföretaget. Då kan resultatet knappast bli kontinuitet i det lokala bemanningsfackliga arbetet.
4. Den centrala utgångspunkten i Veli-Pekkas förslag är att anställning i industriföretag är det eftersträvansvärda målet om den arbetande önskar jobbtrygghet. När industriföretaget drar ner på sin verksamhet är dock jobbmöjligheterna för den anställde ringa. När bemanningsföretaget tappar ett kunduppdrag är naturligtvis drivkraften att hitta nya kunduppdrag och därmed jobb för sina anställda mycket stor.
5. Även i ett lite bredare perspektiv väckerVeli-Pekkas strategi frågor. Idag är många som jobbar på en arbetsplats anställda av andra arbetsgivare – till exempel olika typer av entreprenörer och specialistföretag. Är det även tänkt att dylik personal ska övergå i anställning hos kundföretaget?
Enligt internationella och nationella undersökningar är företags alternativ när anlitande av bemanningsföretag inte står till buds följande: 54 procent väljer intern flexibilitetslösning (till exempel övertid), 12 procent väljer annan extern flexibilitetslösning (outsourcing, offshoring), 8 procent väljer att inte göra jobbet. Sålunda i 74 procent av företagen är nya, egna tillsvidareanställningar inte ett alternativ.
Mitt förslag är vi jobbar vidare med den svenska bemanningsmodellen. Den representerar den bästa kända kombinationen av trygghet och flexibilitet för konkurrenskraftig industri och goda jobb.
Ingen kommer att tjäna på en facklig reglering där bemanningsanställda med automatik ska övergå i anställning hos kundföretaget. Inte före detta bemanningsanställda som kommer att stå utan anställning vid nästa bristande orderingång. Och allra minst industriföretaget som med vetskap om att de måste fastanställa bemanningspersonal inom ett år kommer att se sig om efter andra, mindre trygga flexibilitetslösningar. Min bedömning sammantaget blir att IF-Metalls förslag på sikt kommer att minska tryggheten på arbetsmarknaden.
Henrik Bäckström
Förbundsdirektör Bemanningsföretagen
