Debatt Med ett LO som hamnat i knät på motparten behöver arbetsskadade få tillbaka möjligheten att stämma arbetsgivaren. Därför måste taleförbudet bort.
Om skribenten:
Rolf Ählberg har arbetat som arbetsmiljöombudsman inom Metall 1973 – 1998.
Till dagens ungdomar vill jag säga: Var realistisk, välj inte ett yrke som kan förstöra din hälsa! Dagens Arbetes utmärkta och avslöjande artiklar om den urusla arbetsskadeförsäkringen ger anledning till reflektion över fackens ”gyllene 70-tal” och frågan vad vi kan lära av historien.
Med den samförståndsanda som ledde till och följde av Saltsjöbadsavtalet 1938 blev tillväxt i ekonomin överordnat allt annat. Gruvstrejken 1969 var en säkerhetsventil som utlöstes och öppnade ögonen för att produktionsivern gått för långt, att tillväxtens pris var försummad arbetsmiljö och otrygghet vid arbetsskador .
Det ledde till ett uppvaknande och strid med en facklig offensiv med mängder av avslöjanden om arbetssjukdomar som förslitningsskador och skador av lösningsmedel, asbest och mycket mer. Vilket resulterade i ett avtal om trygghetsförsäkring vid arbetsskada 1973 (som komplement till den statliga försäkringen) och en ny lag om arbetsskadeförsäkring 1977. Avtalsförsäkringen TFA gav tillsammans med den statliga arbetsskadeförsäkringen i stort sett alla som fått arbetsrelaterade sjukdomar full ersättning för inkomstförlust, vilket innebar 100 procents ersättning fram till pension.
Samtidigt stiftades en mängd arbetsmarknadslagar och träffades kollektivavtal för såväl arbetsmiljö som företagshälsovård. Arbetarskyddsfonden sjösattes, vilket möjliggjorde finansiering av en obunden arbetsmiljöforskning. Arbetsmiljömyndigheten (dåvarande Arbetarskyddsstyrelsen, Yrkesinspektionen) byggdes ut med mängder av nya yrkesinspektörer. Arbetsmiljöinstitutet bildades senare med opartiska resurser för bland annat mätningar av luftföroreningar. Företagshälsovården byggdes ut för att omfatta de flesta företag. Fokus sattes på att förebygga arbetsskador. LO inledde samtidigt det största utbildningsprogrammet någonsin för skyddsombud och försäkringshandläggare.
Arbetsmiljö och försäkringar var fackföreningsrörelsens paradfrågor på 1970-talet. Allt raserades 1993 då arbetsgivarna sade upp de för arbetarna fördelaktiga avtalen. Den borgliga regeringen försämrade resten.
Nu skriver vi 2016, och nu står vi här med en arbetsskadeförsäkring som endast ger ett fåtal med arbetsrelaterad sjukdom ersättning. Arbetsmiljöarbetet går på sparlåga, det förebyggande arbetet är inte längre prioriterat.
Arbetsgivarna har fått som de velat, de har tagit kommandot över ett LO som inte har något intresse av eller ork till att återställa de gamla villkoren. Man sitter numera med andra ord i knä på motparten, och struntar i medlemmarna trots kraftig kritik under hela 2000-talet.
Dessa obekväma fakta som Dagens Arbete redovisat i sina artiklar visar med all tydlighet vad samarbetet lett till. Hur kunde det sluta så illa? Trångsynthet/inkompetens är ord som passar in när man gör en historisk tillbakablick.
Med avtalsförsäkringen 1973 skrevs möjligheten att driva skadeståndsärenden mot arbetsgivarna bort, det så kallade taleförbudet. En skadad arbetare fick inte stämma arbetsgivaren för att få ersättning/skadestånd. Skälet var att arbetsgivarna inte skulle behöva betala dubbelt, både till försäkringen och till skadade anställda.
Detta taleförbud måste bort, skälen att ha det kvar finns inte längre. Försäkringen fungerar inte som det var tänkt när taleförbudet kom till, utan är nu snarare ett hån mot dem som blir sjuka av jobbet. 2014 fick endast 31 personer livränta för arbetssjukdom. 1990 godkändes 72 procent av arbetssjukdomarna, 2014 är det endast 3 procent. Filosofin tycks nu vara att är du så dum så du väljer fel jobb och blir skadad eller sjuk, då får du skylla dig själv.
I England finns inget taleförbud. Där driver duktiga advokater skadeståndsprocesser som ger fackets medlemmar ett mycket bättre resultat än vad svenska arbetare kan räkna med.
Några exempel. En änka efter en 79-årig man som dog av asbestcancer fick 1,9 miljoner kronor i skadestånd. En annan asbest änka fick drygt 4 miljoner. En belastningsskada kan ge runt en miljon kronor, en vibrationsskada 500 000, och så vidare. Det är i sammanhanget värt att nämna att i Sverige har asbest änkorna på sin höjd fått 80 000 kronor i ersättning.
Till dagens ungdomar vill jag säga: Var realistisk, välj inte ett yrke som kan förstöra din hälsa! Du är i stort oförsäkrad. Drabbas du av en arbetssjukdom kan det sluta med att du får sälja av allt du har av värde; lägenhet, hus, bil och så vidare innan du kan få ett minimum av socialhjälp.
Rolf Ählberg
I nästa veckas nummer av DA fortsätter vi vår granskning av AFA.
